Okej, nu måste vi prata. Det är nämligen så att några av Glassmannens kära vänner har startat en glassfabrik. Ja du hörde rätt. En glassfabrik. Med denna nyhet kommer oändligt mycket glädje, oändligt mycket njutning. Men det innebär också en rent omänsklig press att skriva något. Och med omänsklig press kommer skrivkrampen, som du vet. Så jag blev nerflugen till Stafsäter redan i maj, fick delta i världspremiären, provade säkert femton olika sorters fantastisk glass och köpte med mig säkert åtta sorter hem. Och skrev … ingenting.
Förstår du vad det gör med mig att leva med den skammen? Varje natt kliar jag mig blodig av samvetskval och skriker mig hes ut i mörkret.
Nu har jag fått en andra chans. Under deras senaste besök i Stockholm beställde jag och Glasskvinnan inte mindre än nio sorters glass. Jag tänker inte ta upp alla smaker här, men jag kommer att lyfta fram de jag tycker är allra allra bäst. Och varför inte börja med den här mörka, mustiga främlingen? Utgångspunkten kanske bör vara att man någonstans tycker att kaffe är en bra grej, och personligen älskar jag kaffe i alla dess former.
Jag är dessutom en sån klyscha som står på Starbucks och beställer alldeles för dyra tall-ice-latte-frappu-vanilla-steam-cinnamon-grejer. Kaffegräddglasskillen här ovan påminner mig lite om den känslan. Och precis som med kaffe blir man pigg, euforisk, beroende och alldeles skakig.
Med till synes enkla gester har Stafsäter satt en ninja rakt på min smaknerv. Men framförallt är jag så oerhört lättad att äntligen ha spräckt min personliga hinna av ångest som har omgärdat bländande nya stjärna på den svenska glasshimlen, denna kommande stora glass-hype. Som jag bestämmer börjar NU.
Gilla gärna Stafsäter Gårdsglass på fejset. Äh vafan, kan du inte gilla Glasskoll också när du ändå är igång? Våra likes känns så få och futtiga i jämförelse med de här ”ungtupparna”.
Glassmannens betyg: 5/5