Okej, true story: för några veckor sedan fick jag en djävulsk virusinfektion som satte sig i halsen. Dagarna gick och jag blev sämre och sämre - till slut kunde jag varken äta eller prata för att det gjorde så förbenat ont. Så en natt, när jag i min miserabla ensamhet googlade "halsböld" (tro mig, gör inte det) och kände att jag gärna ville avlida, lunkade jag förbi frysen för att släcka i köket när en bekant förnimmelse for genom kroppen.

Fortsätt läsa ‘Djurgårds Glace - Mocca-Cognac’

Hallå där Anders Carlson, som driver Löddestruten i Maglehem på Österlen, "ett stenkast söder om Åhus".

Hur bakar man egentligen det perfekta glassrånet?

- Det glädjer mig att även en insatt man som du missat denna frasiga del av en glasservering, varpå jag kanske kan sprida lite ljus över detta mysterium. Det perfekta rånet är helt enkelt en kombination av bra råvaror, korrekt blandning av smeten och rätt temperatur i maskineriet under rätt tid. Målet är att balansera frasighet med rent fysisk hållfasthet.

Fortsätt läsa ‘Det här är ett rån!’

Jag har tidigare lovat er att jag ska ge mig ut på jakt efter de småskaliga glassfabrikerna i vårt land. De som satsar på att tillverka glass med få och äkta ingredienser. Och som inte sprutar in upp till 100% luft i glassen. Först ut i raden är Järnaglass och deras chokladsmak.

Fortsätt läsa ‘Järnaglass - Choklad’

I gymnasiet vill jag minnas att vi tittade ganska flitigt på en film som hette Half Baked, med bland andra Dave Chappelle i en av huvudrollerna. Denna skruvade, drogromantiserande bromancefilm var omåttligt underhållande, trots min icke-existerande erfarenhet av gräsrökande. Ben & Jerry’s mäktiga mastodont med samma namn har kanske ingen direkt koppling till nämnda film. Eller så har den det i allra högsta grad - för OM man idag skulle hänfalla åt denna illegala och skadliga synd, skulle man förmodligen inte tack nej till en skopa HB eller två. 

Fortsätt läsa ‘Ben & Jerry’s - Half Baked’

Till Götgatan i Stockholm, bland hipsterhjon, Gudrun Sjödén-tanter och cykelbud, har StikkiNikki flyttat sin glassmaskin. Om namnet låter bekant så är det för att du har sett hennes kiosk nere på kajen vid Tegelbacken i Stockholm city. Nu renoveras kajen och StikkiNikki får tillverka och sälja sin gelato på Söder istället. Det hindrar inte finansfolket i city från att ta tunnelbanan till Slussen på luncherna för att sleva i sig glass med smak av dulce de leche, salt karamell, cassata, mango, äpple och kanel, lemongrass eller jordnötssmör.

Fortsätt läsa ‘StikkiNikki - gelato på Götgatan’

Under många år fick jag för mig att jag inte gillade glass. Så här i efterhand förstår jag att det till stor del hade att göra med att jag, likt många andra växte upp med ett visst företags Big Pack-paket och de andra så kallade industriglassarna.

Jag lärde mig aldrig att uppskatta att det liksom skummade sig i munnen för varje sked med glass jag stoppade i munnen. Tyckte ungefär att det smakade som att tugga på sötsliskig luft. Personer i min omgivning förstod inte vad jag menade med detta och utbrast nästan alltid; ”men den är ju jättegräddig, god och BILLIG!”.

Ja, tacka tusan för att de var billiga. Jag förstod knappt hälften av innehållsförteckningen. Som jag vill minnas kräver hemgjord glass inte många fler ingredienser än; grädde eller mjölk, socker, ägg och kanske lite bär.

Fortsätt läsa ‘Mitt liv med och utan glass’

Jag insåg, när jag som vanligt stod med bultande gamnacke över glassdisken och snäste åt utbudet på mitt lokala snabbköp, att jag aldrig någonsin publicerat en recension av 88:an. Men jag insåg också varför. Det är som att skriva hemliga små lappar med en väldigt stor penna.

För faktum är att den där gamla rackaren är en av mina absoluta favoritglassar, och jag äter åtminstone en eller två varje år. Varför är det då så svårt att formulera sig kring det man älskar? Ja, säg det. Hade 88:an varit en söt tjej hade jag förmodligen dragit henne i håret för att få uppmärksamhet och därefter ignorerat skiten ur henne.

Fortsätt läsa ‘Ett öppet brev till 88:an’

Jag kan ibland tycka att Djurgårds Glace balanserar på en allt slakare lina. De tillhör ett premiumsegment, men de sällar sig varken till de hardcore-ekologiska, handplockade barrgolvstillverkarna ute i landet; men ej heller till den amerikanska "oj-jag-tappade-ett-mindre-konditori-ner-i-glassmeten"-falangen. Eller? Med Amerikansk pecankola känns det onekligen närmare till Ben & Jerry’s än till Österhagen, O.D.F.V.J.M.

Men ack så synd att det hela blir just så … lagom som jag försöker bygga upp till i min trevande inledning. APK kommer liksom aldrig igång, tar inte plats, fångar inte uppmärksamheten hos sina åskådare, sticker inte ut, örfilar inte upp någon. Det kunde varit mer av sälta, mer av sötma, mer av kolakräm och mindre av nötkross (det är mycket nötkross).

Hade det varit en annan smak hade man kunnat avfärda mitt resonemang med att jag inte är tillräckligt sofistikerad. Men med ett publikfrieri som det här måste man dra på med full patte för att det ska bli en återkommande affär. Det blir det tyvärr inte den här gången.

Glassmannens betyg: 2/5

Allmänhetens betyg:

(4 votes, average: 3.5 out of 5)

 Loading …

Nu har Glasskoll äntligen tagit det lilla steget in på Facebook. Gå gärna in och gilla sidan, så får du snabba och smarta uppdateringar lite då och då (och om du inte gör det kommer jag att åka runt till tveksamma nattklubbar varje kväll och tagga dig, capiche?). 

Här händer det - klicka för att komma till Facebook!

Som ni vet vid det här laget är jag en riktig sucker för lakritsglass. Men det ska helst vara krispig, knaprig saltlakrits. Jag har tidigare framhållit Diplom-Is Super Flyers som min absoluta favoritlakritsglass, men Tyrkisk Peber kom ju också högt upp på tronen. Nu när Lakritspuck åter insomnat (av någon outgrundlig anledning), Tyrken bara finns på storpack i rullande butiker och Diplom-Is blivit Triumf Glass började blickarna så smått att flacka hos oss med svart tunga.

Så oerhört skönt då att världen i sista sekund begåvats med Star Wars - denna mörka, krispiga skönhet. Jag minns i ärlighetens namn knappt hur den smakade, för jag blundade och stönade under hela vårt möte. Det är i alla fall generöst med saltlakrits både utanpå och inuti (även om de där två stängerna på bilden kanske inte riktigt håller vad de lovar). Mina tankar går till 88:an Black, som jag tyvärr aldrig hann skriva några visdomsord om innan den rycktes bort från oss igen. Star Wars fyller dock tomrummet mer än väl. Tack Darth. Tack Darth.

Glassmannens betyg: 5/5

Allmänhetens betyg:

(8 votes, average: 3.88 out of 5)

 Loading …