Japp, Lakritspuck är tillbaka – igen! Denna svarta, runda klassiker gjorde en efterlängtad och bejublad återkomst 2008, för att helt kallt plockas bort från 2011 års glasskarta. Många ifrågasatte GB:s beslut, och nu får vi åter njuta av lite lakritsglass i parkerna. Naturligtvis kopplar man årets intåg med Hockey-VM som äger rum i Finland och Sverige i maj 2012 – två stora lakritsnationer (kanske rentav de två enda?).
Som ni vet vid det här laget är jag en riktig sucker för lakritsglass. Men det ska helst vara krispig, knaprig saltlakrits. Jag har tidigare framhållit Diplom-Is Super Flyers som min absoluta favoritlakritsglass, men Tyrkisk Peber kom ju också högt upp på tronen. Nu när Lakritspuck åter insomnat (av någon outgrundlig anledning), Tyrken bara finns på storpack i rullande butiker och Diplom-Is blivit Triumf Glass började blickarna så smått att flacka hos oss med svart tunga.
Så oerhört skönt då att världen i sista sekund begåvats med Star Wars – denna mörka, krispiga skönhet. Jag minns i ärlighetens namn knappt hur den smakade, för jag blundade och stönade under hela vårt möte. Det är i alla fall generöst med saltlakrits både utanpå och inuti (även om de där två stängerna på bilden kanske inte riktigt håller vad de lovar). Mina tankar går till 88:an Black, som jag tyvärr aldrig hann skriva några visdomsord om innan den rycktes bort från oss igen. Star Wars fyller dock tomrummet mer än väl. Tack Darth. Tack Darth.
Glassmannens betyg: 5/5
Allmänhetens betyg:
(13 votes, average: 4.31 out of 5)
Loading …
Redan i våras skickade den svenska hamburgerkedjan MAX PR-byrå ett presentkort till mig på 200 kronor. "Prova våra glassiga nyheter", stod det på korrespondenskortet. Typ. Men glassen flyger inte in i munnen av sig självt (inte ännu tvärr), så tiden har gått.
Igår fick slank jag dock spontant in på filialen vid Norrmalmstorg och tänkte fullfölja mitt demokratiska uppdrag. Mannen (pojken) i kassan bar en överdimensionerad knapp på sitt flottiga skjortslag. På knappen stod det "Ny på jobbet!" – som om detta skulle göra någon gladare. Han gjorde vad han kunde i stressen, men kön blev inte direkt kortare av hans småfumliga velande.
Så när jag beställde en Tyrkisk Peber crunch och en lyxshake (mer om den senare) blev det nästan kortslutning, och biträdande restaurangchef – hälften så hög, med hästsvans – fick visa sitt varsamma handlag med mjukglassmaskinen för vår förvirrade nykomling.
De ser inte mycket ut för världen på bilderna, Max nya märkliga våffelbåtar. Men IRL är det riktigt maffiga pjäser som ska svalka landets överviktigt giriga barngommar efter pommes fritessältan. På mjukglasskorven ligger spritsat en riktigt angenäm TP-kräm som stelnar och bildar ett småstelt lakritsöverdrag, varpå man häller lite färsk TP-kross (från vanliga små påsar såg det ut som). Inget fel på smaken alltså – tvärtom! – och våfflan både smakar gott och är riktigt krispig.
Men jag brottas med två små problem. Nummer ett: anrättningen ser ut lite som en hög med hundbajs; och nummer två: det är väldigt svårt att äta. Inom kort samlas en hel folkmassa utanför fönstret för att följa min dråpliga färd mot mättnad. De pekar på mitt svartkletiga ansikte och skrattar åt mina tafatta försök att äta en våffla som ständigt går sönder och faller handlöst ner mot bricktidningen. Där ligger snart en sjö av smält glass med små tyrkiska öar utspridda i en skärgård av förnedring. Jag springer gråtande därifrån, men är samtidigt väldigt tillfredsställd. Det är en märklig känsla.
Glassmannens betyg: 3/5
Allmänhetens betyg:
(4 votes, average: 4.25 out of 5) Loading …
Jag har nyligen flyttat min glasskritik till en ny adress i huvudstaden. Häromdagen slank jag således in på det närliggande snabbköpet för att sondera glassterängen. Och DÖM om min stora förvåning/förtjusning/förvirring om det inte uppenbarade sig en hel disk med Sia-pinnglassar längst där inne bland porrblaskor och ölluktande travgubbar. Läs mer
Många långa år har gått. Vetskapen om en het och mörk Tyrkisk Peber-glass har länge gäckat mig, men aldrig har våra vägar korsats. Därför ter det nästan märkligt ödesmättat när jag får höra Hemglassbilens välkända betingelse ljuda vid frukostbordet under mitt besök på ett obskyrt landställe någonstans i Sverige. Läs mer
Här satt jag efter en blöt afton i Helsinki och stirrade ut i Helsingfors flygplats oändliga tristess. Trött och cynisk, kall och svettig. Så döm om min förvåning när den här korpsvart syndiga finska lakritspistongen tog ett djärvt skutt från glassdisken och vrängde sig obönhörligt ned i mitt förvånade struphuvud och lämnade bromsspår på det efter fartvindarna darrande gomseglet. Vem hade kunnat ana att den här finska slentrianglassen Muru skulle köra både en och två flying elbows på den pösmysiga skaran av våra svenniga lakritsglassar? Alla som någon gång smakat finsk lakrits kanske?
Med tanke på den återuppstigna Lakritspuckens popularitet, är det en smula märkligt att denna lakritskonung är förpassad till den kyliga (behagliga?) medieskuggan. Smack Lakrits säljs å andra sidan bara i Hemglassbilens 4-pack, men den är allt Lakritspuck vill vara. Och lite till. Läs mer
Från Hjo kommer Österhagenglass, som är något av det renaste du kan sätta i dig i glassväg. Det är inget tjafs hos Österhagen: Tre varianter – gräddglass, sorbet eller frozen yoghurt, och så en råvara som representerar respektive smak. Läs mer
När jag befinner mig ute bland allmänheten (på fältet) är det framförallt en fråga som oproportioneligt många gånger dyker upp. Frågan lyder “när kommer egentligen Lakritspuck tillbaka?”. Hittills har jag inte haft något tillfredsställande svar på detta (och förresten är jag ingen retrofanatiker – jag tycker var sak har sin tid av en anledning).
En ny lakritsglass är alltid välkommen till världen, och en lakritsstrut är både nytt och kaxigt får man väl säga. Problemet med Pepe är dock att lakritsen inte är av den salta, utan av den söta sorten. Läs mer
