Här satt jag efter en blöt afton i Helsinki och stirrade ut i Helsingfors flygplats oändliga tristess. Trött och cynisk, kall och svettig. Så döm om min förvåning när den här korpsvart syndiga finska lakritspistongen tog ett djärvt skutt från glassdisken och vrängde sig obönhörligt ned i mitt förvånade struphuvud och lämnade bromsspår på det efter fartvindarna darrande gomseglet. Vem hade kunnat ana att den här finska slentrianglassen Muru skulle köra både en och två flying elbows på den pösmysiga skaran av våra svenniga lakritsglassar? Alla som någon gång smakat finsk lakrits kanske?
”den här korpsvart syndiga finska lakritspistongen tog ett djärvt skutt från glassdisken och vrängde sig obönhörligt ned i mitt förvånade struphuvud och lämnade bromsspår på det efter fartvindarna darrande gomseglet”.
Du fortsätter att öveträffa dig själv, glassman.