Okej, true story: för några veckor sedan fick jag en djävulsk virusinfektion som satte sig i halsen. Dagarna gick och jag blev sämre och sämre - till slut kunde jag varken äta eller prata för att det gjorde så förbenat ont. Så en natt, när jag i min miserabla ensamhet googlade "halsböld" (tro mig, gör inte det) och kände att jag gärna ville avlida, lunkade jag förbi frysen för att släcka i köket när en bekant förnimmelse for genom kroppen.

Fortsätt läsa ‘Djurgårds Glace - Mocca-Cognac’

Jag har tidigare lovat er att jag ska ge mig ut på jakt efter de småskaliga glassfabrikerna i vårt land. De som satsar på att tillverka glass med få och äkta ingredienser. Och som inte sprutar in upp till 100% luft i glassen. Först ut i raden är Järnaglass och deras chokladsmak.

Fortsätt läsa ‘Järnaglass - Choklad’

Till Götgatan i Stockholm, bland hipsterhjon, Gudrun Sjödén-tanter och cykelbud, har StikkiNikki flyttat sin glassmaskin. Om namnet låter bekant så är det för att du har sett hennes kiosk nere på kajen vid Tegelbacken i Stockholm city. Nu renoveras kajen och StikkiNikki får tillverka och sälja sin gelato på Söder istället. Det hindrar inte finansfolket i city från att ta tunnelbanan till Slussen på luncherna för att sleva i sig glass med smak av dulce de leche, salt karamell, cassata, mango, äpple och kanel, lemongrass eller jordnötssmör.

Fortsätt läsa ‘StikkiNikki - gelato på Götgatan’

Under många år fick jag för mig att jag inte gillade glass. Så här i efterhand förstår jag att det till stor del hade att göra med att jag, likt många andra växte upp med ett visst företags Big Pack-paket och de andra så kallade industriglassarna.

Jag lärde mig aldrig att uppskatta att det liksom skummade sig i munnen för varje sked med glass jag stoppade i munnen. Tyckte ungefär att det smakade som att tugga på sötsliskig luft. Personer i min omgivning förstod inte vad jag menade med detta och utbrast nästan alltid; ”men den är ju jättegräddig, god och BILLIG!”.

Ja, tacka tusan för att de var billiga. Jag förstod knappt hälften av innehållsförteckningen. Som jag vill minnas kräver hemgjord glass inte många fler ingredienser än; grädde eller mjölk, socker, ägg och kanske lite bär.

Fortsätt läsa ‘Mitt liv med och utan glass’

Jag insåg, när jag som vanligt stod med bultande gamnacke över glassdisken och snäste åt utbudet på mitt lokala snabbköp, att jag aldrig någonsin publicerat en recension av 88:an. Men jag insåg också varför. Det är som att skriva hemliga små lappar med en väldigt stor penna.

För faktum är att den där gamla rackaren är en av mina absoluta favoritglassar, och jag äter åtminstone en eller två varje år. Varför är det då så svårt att formulera sig kring det man älskar? Ja, säg det. Hade 88:an varit en söt tjej hade jag förmodligen dragit henne i håret för att få uppmärksamhet och därefter ignorerat skiten ur henne.

Fortsätt läsa ‘Ett öppet brev till 88:an’

Jag kan ibland tycka att Djurgårds Glace balanserar på en allt slakare lina. De tillhör ett premiumsegment, men de sällar sig varken till de hardcore-ekologiska, handplockade barrgolvstillverkarna ute i landet; men ej heller till den amerikanska "oj-jag-tappade-ett-mindre-konditori-ner-i-glassmeten"-falangen. Eller? Med Amerikansk pecankola känns det onekligen närmare till Ben & Jerry’s än till Österhagen, O.D.F.V.J.M.

Men ack så synd att det hela blir just så … lagom som jag försöker bygga upp till i min trevande inledning. APK kommer liksom aldrig igång, tar inte plats, fångar inte uppmärksamheten hos sina åskådare, sticker inte ut, örfilar inte upp någon. Det kunde varit mer av sälta, mer av sötma, mer av kolakräm och mindre av nötkross (det är mycket nötkross).

Hade det varit en annan smak hade man kunnat avfärda mitt resonemang med att jag inte är tillräckligt sofistikerad. Men med ett publikfrieri som det här måste man dra på med full patte för att det ska bli en återkommande affär. Det blir det tyvärr inte den här gången.

Glassmannens betyg: 2/5

Allmänhetens betyg:

(4 votes, average: 3.5 out of 5)

 Loading …

Jag är inte så bra på grekisk mytologi, men jag är tämligen säker på att Häagen-Dazs Strawberry Cheesecake skulle vara en sensualismens gud om den vore en grekisk gud. Han skulle avbildas i världens största helkroppsstaty - av tusen svältande slavar med glänsande torso och brinnande blick.

Vore HDSC en kvinna skulle hon vara en fruktsam mor som ömsint klappade mitt hår med nariga fingrar och som med raspig röst viskade att allt ska bli bra. Hennes subtila, jordgubbssprängda gräddglass med generösa bitar kaka ger en perfekt symbios av sött och salt (inte sandigt som B&J).

Medan de andra glassarna i glassfrysen bröstar upp sig och med alla medel slåss med varandra om din uppmärksamhet, sitter HDSC lugnt och stilla på sitt lilla hyllplan och ser nöjd ut. Om du frågade den varför skulle den förmodligen säga: "jag trivs bättre här, där jag kan lukta på mig själv - och invänta rätt tillfälle att våghalsigt färdas längs Glassmannens klarrosa strupvägg innan jag får äran att upplösas i ädel magsyra bland andra betydligt mer banala glassar." 

Glassmannens betyg: 5/5

Allmänhetens betyg:

(15 votes, average: 4.13 out of 5)

 Loading …

Nytt år, ny Magnum. Som ni kanske sett har Magnum Gold?! fått ge sig av, liksom två av Temptation-glassarna (kvar är den med tranbär som jag inte trodde att någon faktiskt köpte).

Okej, så 2011: Magnum GHANA. Som ni alla vet har jag tidigare gjort mig lustig över de etniska Magnum-glassarna, men det finns säkert folk där ute som visst tyckte att Magnum Java till exempel verkligen hade en finare chokladsmak än de andra Magnumarna. Poängen med Magnum Ghana är dock inte själva smaken, utan det faktum att chokladen är RFA-märkt (Rainforest Alliance). Det är förstås ett mycket trevligt initiativ, och enligt Unilever ska samtliga Magnum-glassar RFA-certifieras under de kommande åren. Chokladen är skitgod, kanske ska tilläggas.

Vad är då problemet, oh allsmäktige glassman? Jo, det är att man envisas med en hasselnötsglass - igen! Om jag inte missminner mig (vilket jag sällan gör) så släppte ju GB en Magnum Hazelnut blott förra året? Jag har svårt att tro att den blev en kioskvältare, så Magnum Ghana känns därmed lite … fantasilös/överflödig/omotiverad.

Glassmannens betyg: 2/5

Allmänhetens betyg:

(15 votes, average: 3.73 out of 5)

 Loading …

Helgerån! skriker du ut över hela Kinabuffén medan "sösuså" sakta rinner längs ditt obefintliga hakparti. Förutom att helgerån är ett ord man borde använda betydligt oftare kanske du också har en smula rätt - att ta en bästsäljande klassiker som Daimstruten och pimpa upp den med en konstig smak känns sällan särskilt långsiktig och ärevördigt (ett annat sånt där ord).

Men det är någonting med den här artificiella Big Pack-smaken som gör mig fånigt glad. Det har förvisso inte så mycket med Daim längre att göra (ej heller har det särskilt mycket med frukten päron att göra), men Daim Päron smakar sommarlov, skrubbsår, myrplågeri och Space Quest 3 på ett sätt som få andra glassar på kartan förmår. Jag kommer kanske aldrig att köpa den igen, men jag kommer minnas den med det mjukaste av välbehag.

Glassmannens betyg: 4/5

Allmänhetens betyg:

(17 votes, average: 3.47 out of 5)

 Loading …

Så var det dags igen för glassprovning av GB:s vårnyheter. I ett ljust litet konferensrum på Östermalm ägde glassfesten rum den här gången, med GB-gubben och GB-gummans galna blickar som lasersikten på pannan.

2011 bjuder på 13 nyheter, men tyvärr fanns bara 9 av dem tillgängliga vid provtillfället. Här är lite av det som har hänt i år. Recensioner kommer senare. 

* En ny B&J-glass dyker upp - en gammal goding i ny bägare.

* Två nya Magnumglassar - en med Rainforest Alliance-certifierad choklad, samt en bajskorvsliknande Snickersdödare utan pinne.

* Solero försvinner nästan helt, förutom en ny liten apelsinpinne. 

* Lakritspucken är borta igen. Snyft. Inga lakritsglassar alls från GB i år alltså.

* Cornetto skrotar samtliga gamla varianter till förmån för tre nya. Serien heter Cornetto Enigma, och innehåller helt enkelt mer av det götta.

* Twister får en ny kompis i Twister Fruit. 

* Flera nya barninriktade glassar ser dagens ljus, men utan att man försöka slå knut på sig. Det är rena, enkla smaker som gäller. 

* Och så storskrällen: Daimstruten får en päronpolare!