I flera dagar hade de italienska glassaffischerna hånskrattat åt mig, men efter enträget letande lyckades jag till slut införskaffa denna lilla guldklimp till glassoriginal. Den heter typ Jelly eller något i den stilen, och det är den absolut vidrigaste glass jag någonsin har ätit. Själva smaken är det inget fel på – tvärtom påminner den mig om att beslutet att en gång i tiden sopa den tvåpinnade cola-ikonen Igloo från den svenska glasskartan måste fattats under påverkan av tunga illegala substanser. Det är definitivt hög tid för en grandios comeback, men det måste vara med två glasspinnar, annars funkar det inte.
Just det ja, vi skulle prata om Jelly, denna kontinentala bastard. Den smakar exakt som nämnda Igloo, med det undantaget att konsistensen är som att tugga på en nyfångad gädda. Eller som att äta någons tunga efter att personen precis har ätit Igloo. Att jag lyckades äta hela glassen berodde enbart på min rigida och professionella inställning till mitt uppdrag som folkbildare.
Glassmannens betyg: 1/5
Jag måste kommentera eftersom jag rimligtvis bör vara en av få som faktiskt KAN kommentera denna OFATTBART vidriga tingest, då jag var närvarande vid Glassmannens test och gjorde det fatala misstaget att prova jag med. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv. Den så kallade glassen (läs och föreställ er mina kräkljud samtidigt) är en ren skymf mot alla som överhuvudtaget kan öppna munnen. Den är inte kul ens som parodi eller ironi eller vad tillverkaren nu kan tänkas vilja använda till sitt försvar. Fy skäms, säger jag bara. Fy skäms.