Det finns två saker (minst) som jag tycker är roligt med detta litauiskt inverterade stoppljus till isbjässe. Nummer ett: isglass är i min bok en företeelse främst påhejad av och uppfunnen för minderåriga medborgare, personer som kanske inte innehar de vuxnas förmåga att förutse, undvika och eventuellt åtgärda smält glass på kläderna, möblerna, bussarna – dessutom pumpat till bristningsgränsen med socker och färgämnen. Då är det extra märkligt när glassbolag väljer att tillverka så ofantligt stora isglassar att man måste vara minst sju svettiga svartarbetare för att gemensamt kunna slicka i sig av godsakerna. Man skulle kunna sätta upp glassen bredvid de där saltstockarna i skogen som rådjuren slickar på för att … ja, för att de finns där.
Just det, nummer två: att döpa en glass (pumpad till bristningsgränsen med socker och färgämnen) för SPORT är ett långsamt kiss i ansiktet på allt som har med idrott och hälsa att göra. Men på SPORTs omslag tronar ändock en kalvig och valhänt baltisk basketspelare, sekunden innan han blir av med bollen. Valhänt, måhända på grund av nämnda glassintag minuterna före uppkast. Kalvig, måhända på grund av sin dåliga genpool. Idiot, säger jag. Glass har lika lite med sport att göra som kolsyrad läskedryck har det (vilken sprinter tror ni vill rapa Fanta-bubblor på upploppet?).
Glassmannens betyg: 3/5
Och ändå får isbjässen tre Glassmanpinnar av fem möjliga. Har du måhända jämfört och bedömt SPORT efter någon slags lokal standard vilket genererat ett högre betyg än den kanske skulle ha fått om den delat säng med ett par 88:an och en Daimstrut…?
Det är inget fel på glassen i sig. Glömde jag skriva det?
Förpackningen är ju bara helt fantastisk, som godis på åttiotalet som skulle verka tufft om man la till något sportigt, minns tablettasken smash och serve till exempel