Dumleklubbor hade något magiskt kring sig när jag var liten. Den sega kolan fastnade garanterat alltid i tänderna, och hade man haft plomber hade de rykt tidigt. Själva klubban fomades av det enträgna tuggandet och fastnandet till en stundtals oändlig kolakorv som lämnade långa spröt av kolatrådar på toppen när man försökte riva av en bit med tänderna.
En ofattbar sak att stoppa i munnen egentligen. Då är det tur att glassen Dumle inte är lika seg. Den skulle vid närmare eftertanke nästan tjänat på att sega till kolan en smula, men nu är den insprängda kolan van att bli klappad medhårs, och ser ingen anledning att brusa upp. Dumleglassen är lite som ett förvuxet barn, en påminnelse om en svunnen tid då smakblandningen av kola och choklad kunde läka alla sår. Det kan den inte idag. Men solen kikar ändå fram lite uppmuntrande bakom krönet när pappret åker av, och efter halva glassen är jag redo att springa naken genom vattenspridaren igen.
Glassmannens betyg: 3/5
Allmänhetens betyg: [ratings]