Sätt dig ner. Ta ett glas vatten och blunda en stund. Hjula inte ut i gatan och bli påkörd. Men faktum är att Glassmannen har skaffat sig (fått) en livs levande glassmaskin. Detta får, som ni säkert förstår, konsekvenser. Det innebär att glass-Sverige aldrig mer kommer bli sig likt.
Hazelnutz låter lite som ett dansband från Sävletorp (eller valfri liten ort), eller möjligen som en belgisk rock/rapgrupp med mycket streetdans, elgitarrer och tokiga grimaser på pressbilderna. Men, nu är det varken det ena eller det andra. Det är nämligen en glass från GB/Carte D’Or. Det var ett rent impulsköp, men jag tilltalades både av den runda förpackningen, de många z:n som plirade mot mig i frysdisken, samt den utlovade blandningen av vaniljglass, chokladsås och hasselnötter.
Och det, mina vänner, är sanna mina ord ingen dum kombination.
En vacker sensommardag ringde en för mig hittills okänd kvinna på min telefon. ”Är du Glassmannen?”, frågade hon. ”Ja”, svarade jag. ”Vi måste ses” sa hon. Så kom hon i sina stora, glassbeprydda SIA-buss och stannade utanför mitt hus. Hon överlämnade tre paket glass, satte sig i förarsätet igen, och åkte vidare, bort mot horisonten.
Om ni tycker att jag varit inaktiv i min glasskritik den senaste tiden, är det just den kvinnans fel. Jag har nämligen ägnat större delen av den här hösten åt att äta glass, så tro inte att jag på något sätt har svikit mitt demokratiska uppdrag och legat och pillat mig i naveln.
När sommaren är slut och det är dags för höstrusk är det förstås naturligt att göra sig av med allt vad sommaren förde med sig. Här är en annons som ligger ute på Grannarna.se – glassen ser ju förvisso välbevarad och fräsch ut fortfarande, men det är ändå något skumt i görningen. Vem skulle vara så dum att sälja sin Piggelin? Den som är så god!
Det finns folk där ute som är av åsikten att Magnum är en alldeles för mastig och mättande glass. Då kan jag bara gratulera. Magnum Double ger er nämligen åtskilliga liter friskt källvatten på er bittra, ensamma missnöjeskvarn. Fortsätt läsa ”Magnum Double bjuder på överflöd”
Ja hörni, nu är det bara att hålla i hatten. Eller ta av den förresten, för Mövenpicks nygamla klassiker Swiss Chocolate är precis så god som en chokladglass kan vara. Fortsätt läsa ”Mövenpick tar dig till himlen”
Vad vill Tip Top mig egentligen? Såvitt jag vet var Tip Top en ganska svettig gayklubb på Sveavägen i Stockholm. Glassen Tip Top är inte i närheten av så rolig, och tro mig, jag har till och med fått köpa den igen för att bilda mig en uppfattning, som den grävande skjutjärnsjournalist jag är (kan man vara båda delar samtidigt?). Fortsätt läsa ”Tip Top – vi kan väl vara vänner?”
Jag vet hur snacket går på stan: ”Den där Glassmannen är en nytänkare, en fjamsig modernist som förkastar gamla ideal, stampar på djupt inrotade traditioner och hoppar på alla trender och nymodigheter.” Och visst är det svårt som aktad glasskritiker att såga lika aktade rariteter i glassdisken. Jag har tidigare gett Top Hat en välförtjänt känga, har hyllat nyheter som syrliga MSW och tuffa Super Flyers. Men jag tänker fortsätta stå upp och slåss för att jag vill höja kvaliteten på Sveriges glassar. Jag vill att producenterna ska våga mer, satsa mer, skeva ur mer, på ett sätt som kör över mig, rycker loss mina smaklökar och flippar iväg dem som små stenkulor på skolgården. Överraska mig.
Tjusningen med Calippo-kategorin av glassar (det finns ju en del olika, någon hette tidigare till och med Hip-Hop ett tag vill jag minnas) är det intima handgemänget man måste ingå med dem för att relationen ska funka. Fortsätt läsa ”Calippo Cola – en sliskig klassiker”
Jag är inte jätteförtjust i direkta kopior av gamla etablerade produkter, jag tycker nog att man kan ta några varv till runt mötesbordet och hitta på något eget om man ändå sitter på ett överskott av nötter, vaniljglass och choklad. Fortsätt läsa ”Nötkrokant inte mycket mer än 88:ans kopia”
