Jag har tidigare lovat er att jag ska ge mig ut på jakt efter de småskaliga glassfabrikerna i vårt land. De som satsar på att tillverka glass med få och äkta ingredienser. Och som inte sprutar in upp till 100% luft i glassen. Först ut i raden är Järnaglass och deras chokladsmak.
I gymnasiet vill jag minnas att vi tittade ganska flitigt på en film som hette Half Baked, med bland andra Dave Chappelle i en av huvudrollerna. Denna skruvade, drogromantiserande bromancefilm var omåttligt underhållande, trots min icke-existerande erfarenhet av gräsrökande. Ben & Jerry’s mäktiga mastodont med samma namn har kanske ingen direkt koppling till nämnda film. Eller så har den det i allra högsta grad – för OM man idag skulle hänfalla åt denna illegala och skadliga synd, skulle man förmodligen inte tack nej till en skopa HB eller två.
Till Götgatan i Stockholm, bland hipsterhjon, Gudrun Sjödén-tanter och cykelbud, har StikkiNikki flyttat sin glassmaskin. Om namnet låter bekant så är det för att du har sett hennes kiosk nere på kajen vid Tegelbacken i Stockholm city. Nu renoveras kajen och StikkiNikki får tillverka och sälja sin gelato på Söder istället. Det hindrar inte finansfolket i city från att ta tunnelbanan till Slussen på luncherna för att sleva i sig glass med smak av dulce de leche, salt karamell, cassata, mango, äpple och kanel, lemongrass eller jordnötssmör.
Under många år fick jag för mig att jag inte gillade glass. Så här i efterhand förstår jag att det till stor del hade att göra med att jag, likt många andra växte upp med ett visst företags Big Pack-paket och de andra så kallade industriglassarna.
Jag lärde mig aldrig att uppskatta att det liksom skummade sig i munnen för varje sked med glass jag stoppade i munnen. Tyckte ungefär att det smakade som att tugga på sötsliskig luft. Personer i min omgivning förstod inte vad jag menade med detta och utbrast nästan alltid; ”men den är ju jättegräddig, god och BILLIG!”.
Ja, tacka tusan för att de var billiga. Jag förstod knappt hälften av innehållsförteckningen. Som jag vill minnas kräver hemgjord glass inte många fler ingredienser än; grädde eller mjölk, socker, ägg och kanske lite bär.
Jag insåg, när jag som vanligt stod med bultande gamnacke över glassdisken och snäste åt utbudet på mitt lokala snabbköp, att jag aldrig någonsin publicerat en recension av 88:an. Men jag insåg också varför. Det är som att skriva hemliga små lappar med en väldigt stor penna.
För faktum är att den där gamla rackaren är en av mina absoluta favoritglassar, och jag äter åtminstone en eller två varje år. Varför är det då så svårt att formulera sig kring det man älskar? Ja, säg det. Hade 88:an varit en söt tjej hade jag förmodligen dragit henne i håret för att få uppmärksamhet och därefter ignorerat skiten ur henne.
Jag kan ibland tycka att Djurgårds Glace balanserar på en allt slakare lina. De tillhör ett premiumsegment, men de sällar sig varken till de hardcore-ekologiska, handplockade barrgolvstillverkarna ute i landet; men ej heller till den amerikanska "oj-jag-tappade-ett-mindre-konditori-ner-i-glassmeten"-falangen. Eller? Med Amerikansk pecankola känns det onekligen närmare till Ben & Jerry’s än till Österhagen, O.D.F.V.J.M.
Men ack så synd att det hela blir just så … lagom som jag försöker bygga upp till i min trevande inledning. APK kommer liksom aldrig igång, tar inte plats, fångar inte uppmärksamheten hos sina åskådare, sticker inte ut, örfilar inte upp någon. Det kunde varit mer av sälta, mer av sötma, mer av kolakräm och mindre av nötkross (det är mycket nötkross).
Hade det varit en annan smak hade man kunnat avfärda mitt resonemang med att jag inte är tillräckligt sofistikerad. Men med ett publikfrieri som det här måste man dra på med full patte för att det ska bli en återkommande affär. Det blir det tyvärr inte den här gången.
Glassmannens betyg: 2/5
Allmänhetens betyg: [ratings]
Nu har Glasskoll äntligen tagit det lilla steget in på Facebook. Gå gärna in och gilla sidan, så får du snabba och smarta uppdateringar lite då och då (och om du inte gör det kommer jag att åka runt till tveksamma nattklubbar varje kväll och tagga dig, capiche?).
Som ni vet vid det här laget är jag en riktig sucker för lakritsglass. Men det ska helst vara krispig, knaprig saltlakrits. Jag har tidigare framhållit Diplom-Is Super Flyers som min absoluta favoritlakritsglass, men Tyrkisk Peber kom ju också högt upp på tronen. Nu när Lakritspuck åter insomnat (av någon outgrundlig anledning), Tyrken bara finns på storpack i rullande butiker och Diplom-Is blivit Triumf Glass började blickarna så smått att flacka hos oss med svart tunga.
Så oerhört skönt då att världen i sista sekund begåvats med Star Wars – denna mörka, krispiga skönhet. Jag minns i ärlighetens namn knappt hur den smakade, för jag blundade och stönade under hela vårt möte. Det är i alla fall generöst med saltlakrits både utanpå och inuti (även om de där två stängerna på bilden kanske inte riktigt håller vad de lovar). Mina tankar går till 88:an Black, som jag tyvärr aldrig hann skriva några visdomsord om innan den rycktes bort från oss igen. Star Wars fyller dock tomrummet mer än väl. Tack Darth. Tack Darth.
Glassmannens betyg: 5/5
Allmänhetens betyg: [ratings]
Ben & Jerry’s har de senaste åren gjort stor sak av sin vurm för Rättvisemärkt eller Fair Trade som de säger utomlands (eller, överallt faktiskt). Tanken är att samtliga glassar i framtiden ska vara svedda av rättvisans obefläckade gjutjärn. Därför blir det nästan lite fånigt att bygga en ny glass kring det faktum att endast 50 procent av kokosen i Coconutterly Fair är just "Fair". Köptes resterande 50 procent av below-minimum-wage-kokosplockare som inte har någon som helst försäkring should a very very heavy kokosnöt fall on their little heads? Ger man bara hälften av arbetarna drägliga villkor?
Nåja, men vet du vad som är ännu fånigare? Att CF inte smakar kokos över huvud taget. Det är chokladglass med små crunchiga chokladkulor med choklad på. Det enda som vittnar om den där mäktiga nöten är en liten flisa av ett kokosflarn som gäckar tänderna efter avslutad måltid.
Märk noga nu att jag inte säger att det är något fel på glassen – tvärtom, den är riktigt god – men poängen försvinner onekligen. Jag hade väntat mig en tacky, pina colada-doftande sommarfest och får ännu ett höstmys. Och som ni vet handlar prissättning, marknadsföring och varumärkesbyggande till största delen om just – förväntningar. Det här blir bara en tvåa, trots att Glasskvinnan sitter bredvid och skriker att det är den bästa BJ hon smakat. Vad vet hon?
Glassmannens betyg: 2/5
Allmänhetens betyg: [ratings]
Jag vet, vad hände med glassvåren 2011? Många är de läsare som brottat ner mig inne på Lindex och Cubus under de senaste månaderna. "Varför uppdaterar du aldrig?" "Hur ska vi kunna konsumera glass utan någon som vägleder oss?" "Åh mäktige Glassman, vi famlar i mörkret – tänd ditt varma ljus!". Och så vidare.
Jag har haft storslagna planer om ny design, nya funktioner, nya facebookgrupper – men du vet hur det är: ska man ändå snart flytta orkar man ju inte städa. Har man fått sparken drar man inte in några nya affärer. Har man redan blivit dumpad anstränger man sig knappast för att borsta tänderna och gurgla med Listerine eller vad fan det heter efteråt.
Nu har jag varken flyttat, fått sparken eller blivit dumpad – hur skulle det se ut? – men min hjärna har tydligen varit upptagen med annat än glass. Det ska aldrig hända igen. Jag "lovar".
Trots min starka aversion mot bloggare som ständigt måste be om ursäkt för sin bristande inläggsfrekvens måste jag härmed göra det ändå. Förlåt. Förlåt för att jag övergav er under dessa viktiga månader. Nu kör vi igen.
